Ingen har väl undgått att läsa i medierna om ”fetmaepidemin” som sveper över världen. Samverkande faktorer är mindre fysisk aktivitet och ökande kaloriintag, vilket har resulterat i en alltjämt stigande medelvikt i hela befolkningen. Utvecklingen är i många i-länder mest oroande i den yngre generationen. Vi jagar fett med en oräknelig mängd light-produkter samtidigt som godis och läskkonsumtionen årligen sätter nya rekord. Kolhydrater i form av socker, som kroppen inte förbränner omvandlas till fett. Faktum är att konsumtionen av fett varit relativt oförändrad sedan 50-talet.
Nackdelarna och riskerna med övervikt är i de flesta fall uppenbara. Det blir
jobbigare att röra sig, belastningen över tid blir större på leder, i synnerhet höfter, knän och fotleder. Dessutom har nyligen publicerade stora befolkningsstudier påvisat en generellt ökad risk för sjukdom och död, inte bara i hjärtkärlsjukdomar och diabetes. Naturligtvis kan man många gånger acceptera några extrakilon med åren om det inte blir ett fysiskt handikapp. Sjukdomsriskerna är givetvis också en funktion av tiden och ökar därför vid fetma i unga år.
Ett sätt att mäta är att räkna ut BMI (body mass index). Detta index kan i vissa fall vara lite missvisande. Mätning av bukomfång har visat sig ha en bättre
koppling till risk, då man anser att bukfettet i bukhålan är extra farligt.
Motion är givetvis en hörnsten när det gäller att komma till rätta med sin
övervikt, men tyvärr inte ensamt särskilt effektivt. En förändring av kostvanorna är ofta nödvändig, ofta inte med särskilt stora försakelser. Erik Lallerstedt har
uttryckt det hela på ett välfunnet sätt: ”Jag äter allting, men inte alltid”.
Som vanligt gäller dock: Bättre rund och fysiskt aktiv än en smal ”soffpotatis”.